Vita liket

För några år sedan kom en generös bybo till gården och lämnade av en vit skrotfärdig Caddy. Min far, som genast såg motorns potential, svetsade rost, repade och fick upp den på vägen igen. En perfekt ladugårdsbil! Ända tills en dag när jag kör hem mjölk i ett tjugolitersspann och råkar ta kurvan alltför häftigt.

Naturligtvis välter spannet där bak och det bara forsar mjölk genom bildörrarna.

Naturligtvis går inte all mjölk att få bort ur golvmattorna.

Naturligtvis börjar bilen stinka död.

Naturligtvis får bilen det charmiga namnet ”Vita liket”.

The white corpse

Visst hade jag kunnat vaxa upp Vita liket och tagit bilden från en mer smickrande vinkel, men en sådan bild känns oärlig och livet är inte en promenad på smultronängar med klockad kjol och ett glas bubbel. Livet är skoningslöst och oberäkneligt. Livet kan slita dig i stycken vilken sekund som helst, men Vita liket kan man lita på. Det du ser är det du får. Dottern påstår att den är värre inuti trots doftgranen NEW CAR.

I lantbruket har vi haft många ladugårdsbilar. Särskilt skämdes jag över Pegåtten eller Orponet. En orange Peugeot med flak. Kan du se den framför dig? Av alla bilar i världen…varför just den? All hämtning på Bergskolan skulle ske på Snabbisparkeringen. Så var det med det och året var 1990.

Vi hade också en lastbil, en grön gammal merca, som var supercool. Den såg ut som Skalman, nästan exakt faktiskt. Med Skalman höll jag på att ramma en bil i vänstersväng. Då tog min far tag i den stora ratten och räddade den stackars medtrafikanten. Även om Skalmans blinkers var små och vänstersvängen hände strax efter uppkörningen, har jag inte blivit så mycket bättre på att göra just vänstersvängar. Jag kan tyvärr inte heller skryta med jättemånga skadefria år i trafiken. De flesta gånger har det gått vägen, även de gånger jag inte varit kvar på vägen…

Det var söndagsfika och när vi sätter oss till bords, kommer veterinären precis. Ärendet skulle gå snabbt, jag hoppar in i gårdens gula Skoda och brassar genom björkallén. JUST när jag ska över storvägen, flaxar veterinären ut rocken som en ENORM fladdermus. Det var det sista jag minns. Det bror, far och mor såg från köksfönstret var att jag körde rätt ut på vägen och en annan bil träffade rakt i sidan på Gulbilen. Vi rammade in telefonstolpen, soptunnorna och brevlådorna. Så klart måste det ha varit en annorlunda syn.

Vaknar i armarna på ett par urtjusiga ambulansmän, som varligt lyfter mig mellan soffan i ladugården till båren. Och veterinären i hörnet. Han ser väldigt allvarlig ut.

Jag har också varit med om exakt samma manöver på cykel. Fast då blev jag påkörd från byahållet. Sjukhusvistelsen var betydligt längre på grund av skador på bäckenet. Jag kaskadspydde lakritsstång uppöver hela hjässan och jag minns hur sablarns ont det gjorde när sjuksyster tvättade skallen. Hjärnskakningen blev bara ännu värre!

Nästa bil till skrotning var en blå Caddy, även kallad Blåbilen.

Mitt i slåttern och barnkalas i Persön. Vi dundrar iväg med presenter och en famn riddarsporrar i handskfacket. Sonen nickar att buketten håller på att falla ner varvid mamman (jag) böjer sig fram (i hundra knyck) och försöker fånga den! När hon tittar upp så är Blåbilen på väg ner i diket!

Allt jag hade i armarna användes för att vrida ratten för diket var så brant. Kändes som att något i styrningen skulle gå sönder av mitt övervåld. Och jag minns att jag tänkte ”Det här går aldrig”.

När vi mirakulöst kommer upp på vägbanan igen girar vi i serpentiner ett par hundra meter, varpå bilen voltar och rullar av vägbanan. Kollar att sonen fortfarande är hel och i ett stycke, tar av våra bälten och försöker lönlöst att öppna dörren.

-Mamma, det går att gå ut bakåt!

Jo faktiskt, ungen hade ju rätt! Skiljeväggen mellan hytt och kupé hade fullständigt pulvriserats av ett bromsok till en traktor som låg i skuffen! Jag minns hans blekhet på sjukhusbritsen med benen dinglade och med sin lilla nackkrage. Han förklarar för läkaren att han är allergisk mot getost. Och jag kan inte påminna mig om att vi någonsin haft getost hemma. Men om doktorn ändå frågar om allergier, så kan man ju passa på att nämna nåt man inte tror att man gillar. Tyckte det var riktigt klartänkt efter en sån omtumlande upplevelse.

Linjen mellan liv och död är så tunn. Min brorson fotar mig när jag går ut genom dörren. Till livet därute.

Foto: William Jakobsson

I 18-årspresent fick jag ett kassettband – Den Ständiga Resan med Marie Fredriksson. Just den låten har följt mig genom livet. Jag hoppas att mina gamla vapendragare Lotta och Peter vill framföra den på min begravning. Om till exempel Vita likets bromsar ger upp, vilket inte skulle förvåna mig. Alls.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *